I botten av ett krus såg hon diamanterna

I hoppets färg!

De var som skimrande ljusfenomen

som gick genom mörkret

och nattens stormar.

Hon letade efter något som skulle se ut som ett hus, men som för länge sedan hade lämnats åt sitt öde. Det var minnen av det förgångna som gav henne en otrolig lust till att fördjupa sig i det som skulle kunna förändra hennes liv för alltid.
Trodde hon vars namn var Cecilia Margot Nielsen.
Det hon sökte fann hon, och glädjen var ofattbart stor ... tankarna gav henne en sällsam känsla i det ödet som kunde bära frukt in i en lång framtid för henne själv.
Hon gav det namnet Ödehuset, som kunde förändras efter händelsernas gång.
Natten börjar dagas och solen går upp till det oväntade.